Novembergrå vovvenad

November tillhör väl inte en av mina favoritmånader. I år har den dessutom varit extra grå och tråkig med otroligt mycket mer regn än en vanlig månad. Läste i dagen GP att det har kommit 63% mer regn under november mot en normal nov månad.

Jag stoppade in hundarna i bilen i söndags fm innan regnet som hängde i luften skulle börja. Åkte först till travbanan men den "omtänksamma" bonden hade harvat hela banan så det var omöjligt att gå där pgr av att sanden hade lucktats upp och man hade fått gå i mjuk och blöt sand. Mao tungt och skitigt :( Ja om det skulle ridas hästar där undrar jag hur deras ben mådde efteråt.

Men eftersom det nu inte blev någon vovvenad där så fick det bli en upp på mitt andra favoritställe

 Fjärås Bräcka. Tror aldrig att jag tröttnar på den utsikten och vyerna. Ljungheden och de gamla ekarna som står så fint i kanten av heden. Kollade att inga andra var i närheten och så släppte jag hundarna som hade ylat av förväntan över att få äntligen släppas loss!!!

Det är så här jag ser dom som mest på ljungheden. 

Nosarna i backen och så svansarna som går som propellrar.

Jag kan ju inte låta bli att fotografera den vackra ljungen som nu endast är brun men har ett svagt stråk av gammalrosa över sig.

Lyckades få Chelsea att stanna till ett ögonblick.

Perla är så duktig och har alltid matte under uppsikt. 

Försvinner jag så kommer hon och kollar vart jag tog vägen.

Chelsea är mer självständig och gör som hon själv vill. Men äntligen så har hon också börjat komma ibland för att se var jag tog vägen. Ett stort framsteg för henne. Har ibland undrat om denna självständigheten och avsaknaden av att se var jag är har kommit sig av att hon var 10 månader när hon flyttade hem till oss och att hon inte är tillräckligt präglad av vår familj. En fundering bara.

Det var inte bara mina hundar som hade gått här utan stora också.

Helt plötsligt så fastnade Perla i en tuva och körde ner nosen.

Hon grävde ett stort hål på nolltid och jag undrar om det möjligtvis kan ha varit en liten mus som bodde i hålan som fanns i botten av hålet.

Chelsea fortsatte obekymrat sin framfart över heden i full fart. Hon hade ingen tid att stanna och undersöka ev hålor utan här var det 100% full fart!

Som avslutning så blir det ett kort av Lygnern och det upp och nervända badkaret som jag tidigare har fotograferat. Nu ligger det redo för den långa kalla vintern och vääntar på att den varma sköna våren och sommaren ska åter komma.

På återseende

 // Dolores