Det jag nu ska skriva om känns egentligen lite för privat men jag måste få skriva av mig mina tankar.
Kom just in efter en skön promenad med Perla och hämtade samtidigt posten när vi skulle gå in.
Där låg det andra vykortet jag har fått som beklagar min stora sorg över att min pappa har gått bort. Det är ju så man gör, man beklagar den stora sorgen.
Men vad händer då man som jag inte känner någon stor sorg utan en stor lättnad över att mitt/vårt största bekymmer är borta och slipper lida mera.
Är det fel av mig att känna så? En stor,stor lättnad över att men pappa inte lever längre utan har fått lämna denna världen precis där han ville och så småningom ska strös i havet. På platsen som han hade bestämt sig för skulle bli hans vilohem.
Visst var/ är det jobbigt att det blev så mycket negativa upptäckter i samband med hans död som jag inte tänker skriva om. Men för mig och min bror så blev hans död en början till att vi ska få hem vår mamma från Spanien igen.
Redan från början för snart 7 år sedan var vi tveksamma till detta att de skulle bosätta sig där nere permanent utan att ha någon fast punkt kvar här hemma. Det var redan då för sju år sedan två inte så friska människor som flyttade ner. Hur skulle det bli om de blev sjuka? Om någon dog? Vem skulle ta hand om pappa om mamma dog först osv? Vi hade ju hoppats att de hade pratat igenom allt men så var tydligen inte fallet. Det är väl så att man pratar inte om döden i sitt förhållande utan livet rullar på som vanligt.
Det är ju alltid en massa praktiska saker att ta itu med vid dödsfall även här hemma men tänk er att göra allt i ett främmande land med ett språk som du inte behärskar, andra lagar,seder, ja det mesta skiljer sig åt. Allt detta sker inom 4 dagar. Dessutom att börja rota i sina föräldrars ekonomi! Det var inte så roligt att göra. Nu ska väl jag säga att allt gick väldigt bra och vi hade/har turen att ha bra människor runt mamma där nere som hjälper henne nu.
Ja det är mycket som bubblar upp till ytan då ett vykort i all välmening kommer i lådan.
Men en stor sorg känner jag inte, däremot lättnad. Är det fel????
3 kommentarer:
Det är inte fel! Det man känner kan inte vara fel - att erkänna för sig själv hur man verkligen känner är stort. Och sant mot en själv. Man måste inte klä sig i konventionens lagar.
Jag kan mycket väl förstå din känsla av lättnad eftersom din pappa fick det liv han ville ha. Att leva ett långt och bra liv är något jag önskar att alla människor fick uppleva.
Kram på dig!
Håller med Katarina...Det är inte fel.
Jag tycker inte att du ska skämmas eller tro att folk tar illa upp. Jag förstår mycket väl hur du tänker. Min pappa fick en stroke för ett antal år sedan och svävade mellan liv och död, till saken var att han var alkoholist och hade fått sin stroke därav. han hade uppgett min syster och mig som sina anhöriga, så det blev oss de ringde till. Med tvekan åkte vi upp och han var illa däran. Då kände vi båda, att det gör ingenting om han går bort. Har får ett helsike när han väl vaknar till och vi orkar inte, då vi är sjuka själva. Han piggnade på sig, men ville inte träna tal eller sin gång. Idag har han alkholabstinens, svårt att gå och använda sin arm och pratar mycket dåligt. Han vill inte leva själv och jag funderar ofta, varför fick han inte dö ? Jag skäms inte ett dugg för detta. Ingen ska behöva ha det jobbigt, särskilt när de inte vill själva. Brukar inte berätta detta, men eftersom du skriver som du för om dina känslor, så tog jag upp det. Kram på dig
Skicka en kommentar